• Ingrid Hemborg

Anna Svensson - bananpizzamotståndare, Muminmuggsamlare och, just det, biologilärare

Anna Svensson är biologilärare på Åva gymnasium. Man kanske kan tro att Anna endast håller sig till naturvåningen, våning 4, men så är inte fallet. Istället flänger hon runt hela skolan och undervisar i naturkunskap på många andra linjer. Men vem är egentligen Anna Svensson? Hon är inte den lärare som självmant berättar om sitt liv, så många vet kanske inte vad som döljer sig bakom det breda leendet och kunskapen om allt mellan himmel och jord, eller snarare jord och jord. I denna artikel tänkte jag därför försöka gräva lite djupare och kontaktade många av Annas elever och fiskade efter frågor som kan hjälpa mig att besvara frågan, vem är Anna Svensson egentligen?


Jag sätter mig ner i konferensrummet mittemot Anna, samma konferensrum där så många elever har fått reda på sina kursbetyg, eller använt för kompletteringsuppgifter. Anna hälsar glatt och ler när hon avslöjar att det är första gången hon blivit intervjuad. Det är ett leende som breddas när jag ställer min första fråga.


-Hur var ditt “gymnasiejag”?

“Ja, jag var ingen naturvetare utan gick samprogrammet. Nej, jag var nog ganska tråkig egentligen om man får säga så”, säger Anna och ler när hon berättar att hon hade jättekul med sin klass i trean. Det är nog därför hon är så engagerad och mån om att hennes mentorsklass ska satsa på Åva-Bucklans tävlingar och göra uppdragen tillsammans, för att de ska få lika bra avslut på gymnasiet som hon själv fick, med en sammansvetsad klass.


Enligt henne är det extra viktigt för treorna i år som nästan spenderat halva sin gymnasietid på distans. Hon berättar vidare att hon själv gick gymnasiet i Ljusdal som ligger i Hälsingland och efter studenten läste hon in ett naturvetenskapligt basår på samma skola. Efter det visste hon inte riktigt vad hon ville bli så hon gick först ett halvår på folkhögskola i Finland, följt av sex månaders arbete som au pair i England. Därefter tog hon sitt pick och pack och flyttade till Härnösand för att studera naturgeografi. Efter ett års studier vid Höga kusten bestämde hon sig för att byta ut de utbredda sandstränderna mot vita bergstoppar genom att läsa vidare till miljöingenjör i Östersund. En treårig utbildning som förutom kunskaper inom miljövetenskap, kemi, och juridik medförde stora möjligheter till skidåkning och att vistas ute i naturen. “En Mulleutbildning”, skrattar Anna. Utbildningen till miljöingenjör leder ofta till att man hamnar vid skrivbordet på ett miljökontor, men Anna hade andra planer. Redan under utbildningens sista år började hon nämligen arbeta som lärarvikarie, något hon tyckte var jättekul, så pass roligt att hon efter examen flyttade till Stockholm för att börja på Lärarhögskolan.


Anna hade hittat sin nisch och gjorde redan under utbildningen sin praktik på Åva gymnasium, och har helt enkelt stannat kvar här sedan dess! När jag frågar henne om hur länge hon egentligen har arbetat här på Åva brister hon ut i skratt. “Jag visste att den här frågan skulle komma, men den trettionde augusti har jag jobbat här i 20 år!”


-Har du aldrig funderat på att byta bort Åvas betonglokaler och flytta till någon annan skola?

Skakande på huvudet meddelar hon att hon “trivs jättebra här, det är fina kollegor”. Det är ett svar som leder mig in på min nästa fråga, som även många tillfrågade elever ville ha svar på, vänskapen med Lena Lacopie. “Ja, hon är min vapendragare och vi arbetar väldigt bra ihop. Det har egentligen bara fallit sig så, eftersom vi har parallella klasser. Det blir en vinst att samarbeta, att kunna gå in i varandras klassrum och labba tillsammans och det är ju jättekul, för man gör det som ett team!” Många elevers antagande är att de är goda vänner sedan många år tillbaka, innan de började på skolan, men stämmer verkligen det? “Nej, Lena var min lärarkandidat, likaså Kim Aarseth Larsson och Daniel Brännström”, berättar hon. Ja, det verkar verkligen som Anna har utbildat och uppfostrat varenda naturlärare på denna skola. Jag passar på att ställa frågan om vad hon skulle blivit om hon inte valt läraryrket, men tänker att då hon är miljövetare kanske det säger sig självt. Anna fortsätter att överraska: “Ärligt talat vet jag inte. Jag sökte ju andra utbildningar, men om jag inte blivit lärare hade jag nog velat göra något annat kreativt, kanske florist eller inredningsarkitekt.”


-Du är ju mentor och lärare för i huvudsak naturprogrammet. Det måste innebära en hel del sönderstressade naturare som bryter ihop efter proven eller när betygen inte speglar deras ambitioner. Hur hanterar du det?

“Ja, då måste man ju finnas där och se personen, tänker jag, och försöka sätta sig in i den andras sits. Och det är det som är utmanande och svårt, för samtidigt som du ska vara stöttande och hjälpande är det du som sätter betygen, det blir lite tudelad känsla.” Anna beskriver yrket som en svår balansgång, och menar att det kanske är därför hon är lite privat, för det gäller att vara läraren i sådana situationer, inte kompisen. Men vi vet ju alla att ibland kan det bli för mycket och då kan det hända att man bryter ihop, någonting som då ofta blir upp till Anna att försöka hantera. När jag frågar henne om saken medger hon: ”Det är jättejobbigt när folk bryter ihop, det kan ju vara allt från att någonting har hänt privat till att det kanske inte går så bra i skolan. Det är många gånger jag suttit med elever och pratat om sådana saker, eller en fnurra på kompistråden.” Men samtidigt menar Anna att det är det som är det fina och intressanta med att vara lärare, just att det är så mycket runt om lektionerna annat än att bara stå och föreläsa.


-Och nu till den frågan som flest undrar över. Många har vi upplevt att vi har skrivit en labbrapport på tio sidor som vi arbetat med under en månads tid. Den lämnas in, för att vi klockan fyra på natten får en notis om ett resultat eller att dokumentet skickats tillbaka. Bland eleverna har det cirkulerat en mängd olika teorier: Laggar datorn så det inte hinner uppdateras förrän då, är det en timer som skickar iväg resultaten, är du en extrem kvällsmänniska eller kan det vara så att du helt enkelt inte sover på nätterna?

Anna ler och ruskar på huvudet: “Vi brukar skämta jag och Lena att hon är en kvällsmänniska som kan sitta uppe och rätta klockan 2, medan jag kan sätta väckarklockan på 5 för att gå upp och rätta på morgontimmarna.” Det betyder alltså att när vi elever, fortfarande med morgongruset i ögonen, stressade droppar in till dagens första lektion, har Anna redan varit vaken i flera timmar och jobbat!


-Ett annat rykte som spridits bland eleverna är att du samlar på Muminmuggar, stämmer det?

Anna nickar och erkänner: “Ja, min mamma är från Finland och jag började samla när jag flyttade hemifrån och började på universitetet. Det var ett tag sedan jag räknade men det är nog uppemot 70 st.” Hon berättar vidare att när det gäller en sådan samling är det inget man köper på Cervera utan muggarna kan i vissa kretsar klassas som riktiga samlarobjekt.


-Du har ju en etablerad “catch phrase” som nästintill nått ikonstatus bland dina elever: “Over and out!”

“ Ja, jag vet”, skrattar Anna, “jag kom på att, gud, jag säger ju det jämt.” Men hon konstaterar att det under distansperioden bara blev så, hon vet inte var hon fick det ifrån, så det är väl en så kallad svit av pandemin.


-Efter alla dessa frågor från eleverna, vilka fördomar tror du Åvas elever om dig?

Anna tänker efter en stund. “Jag är nog ganska privat på ett sätt. Jag har inga hemligheter men samtidigt tänker jag att vad är på riktigt 17-18-åringar intresserade av att veta om mig, en medelålders människa som bor i en förort till Stockholm?” Men hon är väl medveten om att eleverna ändå säkert har massa förutfattade meningar. “Ibland tror de att jag är värsta träningsfreaken som jag inte är.” Hon antar även att eftersom hon är biologilärare tror många att hon älskar att vara ute i skogen och plocka svamp, någonting som inte helt stämmer. “Jag gillar ju att vara ute i naturen med jag är ju inte någon extrem bergsklättrare.” Hon avslöjar att hon däremot kan plocka lite bär men “jag sitter ju inte och åker varenda helg ut i skogen”. Dessutom tar Anna upp antagandet “att bara för att man är biologilärare har man världens finaste trädgård, och det kan jag säga vi har liksom bara gräsmatta och en robot som går rakt fram så det ser ut som en golfplan”. Hon förnekar också att hon skulle ha gröna fingrar och konstaterar glatt att hon nog inte passar så bra in i den typiska biologilärarsteriotypen och erkänner sig vara “en sammare på villovägar”.


-Sist men inte minst, har du någon konstig matkombination som du vill tipsa eleverna om?

Anna behöver inte tänka länge innan hon meddelar att det ju alltid finns de riktigt goda oskyldiga klassikerna. “Mjukglass med pommes frites, det är gott”. Enligt henne en kombination väl värd att prova nästa gång man är på McDonald’s. Hon understryker att banan absolut inte har någon plats på pizza och chilli överlag är överskattat. Innan vi går vidare verkar hon tveka, men frågar till sist om jag har ätit kaviar på banan. Hon väljer att varken bekräfta eller neka till att hon har smakat kombinationen, men uppmanar alla att prova. Jag tror att vi avstår det, men hoppas att ni fått med er annat matnyttigt från intervjun med en av Åvas mest omtyckta lärare.


Text: Ingrid Hemborg

Bild: Josefin Ejhed