• Anna Gyllerup

Den sjövilda tonåringen


Lena sitter avslappnat mitt emot mig när jag lägger fram en gammal bild på henne som jag grävt fram. På bilden håller hon fast en elev när hon agerar försvarare i handboll i lärarlaget. Hon börjar småskratta och berättar att det var 11 år sedan. Jag berättar att jag hört från flera lärare att Lena var väldigt engagerad och tyckte att de andra lärarna var mesiga som inte tog i och smällde på. Och där börjar intervjun.


“I botten är jag en gammal handbollsspelare och har ju spelat på division 1-nivå så jag har ju spelat rätt högt upp. Jag är en sjuklig tävlingsmänniska. Det har lugnat ner sig med åren, men att förlora fanns ju inte med i min världsbild. Det var vinna eller försvinna som gällde.” Hon berättar vidare att lärare och elever brukade tävla i handboll, fotboll, volleyboll, basket och innebandy som inte är lika många sporter som förr.


Hur var ditt “gymnasiejag”? Alltså, hur var du på gymnasiet, var du ordningsam?

Lena ler och småskrattar lite, hennes svar dröjer något. “Nääe. Säg så här, jag gick ju inte gymnasiet när jag skulle det. Jag sökte till gymnasiet när jag gick ut nian och jag sökte vårdlinjen av alla linjer. Jag tänkte att jag skulle bli sjuksköterska, för det var en dröm som jag hade. Jag är född -64 och vi var en så stor kull så då hade man intagning på Vård- och Omsorgsprogrammet på hösten och sedan hade man även intag på våren. Jag kom inte in förrän på våren - det var ren lottning.” Lena berättar att hon under den hösten planerade att jobba. Hon fick jobb på lagret på H&M i Täby Centrum och under den tiden insåg hon att hon inte vill bli sjuksköterska utan hon hade bestämt sig för att plugga ekonomilinjen på Tibble. Det fanns bara ett stort problem. “Jag kunde ju inte prata engelska, jag kunde verkligen inte prata engelska. Så jag söker au pair-flicka, tillsammans med två tjejkompisar till mig. En tjej åker till Boston och jag och Madelene (en tjejkompis) åker till London.”


Då var du du 17 år?

“Då var jag 17 år och mina föräldrar var ju inte så imponerade.” Hon berättar att hon pluggade och lärde sig mycket engelska, hon lärde sig att klara sig själv och växte som person, men hon träffade också en kärlek från Italien. “När jag kommer hem är jag så kär så jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vill inte bo kvar här i Sverige utan vi ska ju flytta till Italien - han och jag. Vi har världens planer. Men jag har ju från England sökt in till gymnasiet, och då skulle jag vara två år äldre än dem i min klass. Men så kommer den här killen till Sverige och undrar om jag ska följa med till Schweiz för att han ska jobba där som hovmästare. Han betalar utbildningen - skitbra, fine, taget.” Lena tackar nu nej till sin gymnasieplats och flyttar med sin kärlek. De skulle egentligen flyttat till Schweiz men anställningen blev framskjuten så de bodde i Italien hos hans familj under tiden.


“Hans mamma var inte så imponerad, hon var ju ultrakatolik. Ingen pratar engelska och jag pratar inte italienska så det är svårt att kommunicera.” Lena säger att mamman i familjen fick reda på att hon var protestant och då åkte hon ut med huvudet före. På väg att bli 19 år så packade hon väskan och flyttade hem till Sverige igen. Då tyckte hon att det var pinsamt att börja gymnasiet så hon började jobba istället. När hon tänker tillbaka på sin ungdom så inser hon att det var en helt annan sida av henne själv. “När jag var i den här åldern och bodde i Sverige var jag den här sjövilda människan, totalt hämningslöst sjövild. Men jag drack ingenting, sprit var inte min grej. Rökte gjorde jag dock på den tiden. Men nu ser jag mig som ganska lugn person i förhållande till den tiden.”


Det går ett ganska långt tag då Lena jobbar med småbarn, men vid 36 års ålder bestämmer sig Lena för att det är dags att sadla om.

“År 2000, då var mina barn 9 och 10 år, insåg jag att, nu har jag kört min firma som familjedaghem - jag tog hand om andra barn hemma -, nu så måste jag bli stor och utbilda mig till något. Jag tyckte att jobba med barn och pedagogik var spännande så jag bestämde mig för att bli lärare.” Lena pluggade in gymnasiet på komvux och vidareutbildade sig efter det till lärare.


Om du inte hade varit lärare vad hade du jobba som?

Svaret kommer snabbt: “Jag hade varit veterinär.” Om hon hade haft mer tid att plugga in kurser från gymnasiet hade hon valt att hjälpa djur.


Så din grej verkar vara att hjälpa/ta hand om folk/djur? Med tanke att du jobbade som familjedaghem, sedan lärare och funderade på att bli sjuksköterska och veterinär.

Hon instämmer. “Ja, men så är det nog. Jag bryr mig om att folk ska må bra, det är viktigt för mig.”


Vad tror du elever har för fördomar om dig?

Hon börjar skratta och besvarar frågan: “Jag är farlig, man är rädd för mig, jag är barsk och hård och sen lär man känna mig och inser att hon var inte så farlig, hon var ganska rolig.” Jag berättar att jag pratat med en del elever som har beskrivit situationen på liknande sätt och Lena svarar att hon tror att det är viktigt att ha en lärar-elev-relation eftersom man som lärare har möjlighet att lyfta eleverna genom bra kommunikation. Hon berättar att hon har pondus när hon kliver in i ett klassrum och att hon är fullt medveten om det, men att det såklart aldrig är meningen att skrämma någon elev. Hon tillägger att hon bryr sig väldigt mycket om sina elever och verkligen vill att det ska gå bra för dem.


Jag tackar Lena för intervjun och hon rör sig tillbaka till sitt arbetsrum för att fortsätta rätta prov. Det är svårt att para ihop hennes historia med den person hon är idag. Även om Lena vid ett första intryck kan verka barsk är hon en trevlig och omtänksam person och bakom lärarfasaden, långt inne, döljer sig spår av en sjövild tonåring, en “totalt hämningslöst sjövild” tonåring. Och det, det är svårt att tänka sig.


Text: Anna Gyllerup

Bild: Josefin Ejhed


I’m sure we’re all very familiar with what we’re talking about here. It was THAT moment. The moment in fact, when Will Smith, Oscar nominee, raged to the stage and delivered a precise hit. A devastati