top of page
Sara Shafiuddin

Tack för maten!

När jag och Hanna går in i matsalen förbereder personalen för stängning. Någon skramlar i diskrummet. Vi frågar efter Evans och han ropar “I’m coming, I’m coming!”. När han är färdig med jobbet kommer han ut och möter oss med sitt stora, välbekanta leende. Förmodligen det mest smittsamma leendet på Åva.


Hur var din dag, stressig?

Dagen var toppen!

Trots språkbarriären som uppstår när alla tre pratar halvdan engelska, flyter samtalet på.



Evans är 33 år gammal och bor i Uppsala. Han växte upp i Nigeria. Där har han sin familj. När han var liten tyckte han om att hålla på med komedi. Han har alltid fått folk att skratta sedan han var ung. Han gillade också att spela gitarr och sjunga. Framförallt Bob Marleys låtar.





Vilken är den bästa låten?

Han sjunger småleende: “Get up, stand up, stand up for your rights.”

Jag känner igen att han sjunger på den otroliga låten “Get up, stand up” med Bob Marley och The Wailers. “Den är väldigt cool” säger han. Hanna säger att hon har noterat att Evans brukar ha hörlurar i när han jobbar med disken. “Lyssnar du på något när du jobbar?” Han svarar bara med “Nej”. Sedan inser han att han sitter med hörlurarna i under intervjun och skrattar så att han brister och slår knytnäven i bordet.


Evans berättar att han har bott i Italien i över 15 år. Han visar med handen och säger “så här liten var jag när jag flyttade själv till Italien”. Han säger att han var ung, men han var också vis. Evans två yngre bröder flyttade också till Italien år 2007 och 2008. “Så du är storebror?” “Yes, I am an old man”, säger han med ett flin. I Italien bodde han i Napoli. Han kan tala italienska, napolitano och sicilianska. Hanna säger något som hon kan på italienska. ”Trevligt att träffas Hanna!” svarar han glatt på italienska. Evans flyttade till Sverige när han slutade sitt jobb i Italien. “Jag har lärt mig lite svenska” säger han. Jag kan säga “tack så mycket”, “hejdå”, “vänta”.


Evans första jobb i Sverige var postutdelning i Uppsala. Därefter hamnade han på Åva. “Den här skolan är väldigt trevlig. Jag älskar det här stället!” Evans bästiskollega på jobbet är Simon. De träffades här på skolan och jobbar tillsammans i köket. Han tillägger att alla här är hans vänner, och det är som bäst när de jobbar tillsammans. När Simon pratar högljutt från köket under intervjun flinar Evans.


När Evans lagar mat till sig själv, och inte till Åvas elever brukar han tillaga pad thai eller spaghetti. “Jag är ju Italienare.”


Jag frågar Evans om han har några drömmar för framtiden.

Efter en lång tystnad svarar han “Nej.” Istället pratar han om sin fru och femåriga son. När han pratar om dem lyser ögonen. Han berättar att de bor i Nigeria och att han saknar dem mycket. Snart kommer de på besök i Sverige. “Jag ska visa dem allt”, säger han, “så jag måste lära mig svenska”.

“Du kan ta din son hit till jobbet så kan jag få träffa honom”, säger jag.

“Ja, du kan få träffa honom, men vanligtvis ska han gå i skolan.”

Jag tycker att det är fint hur välvillig han är. Han har inga drömmar för framtiden, men verkar drömma stort för sin son. Här på Åva är han i alla fall känd som “Tack för maten-killen”, men nu vet ni vad ni ska säga: “Tack för maten, Evans!” eller varför inte “Grazie mille, Evans!”


Text: Sara Shafiuddin & Hanna Johansson

Bild: Sara Shafiuddin


Comments


bottom of page